kräk, som var här i kväll, en ussling med röd rosett och en tjock silfverked öfver västen? Ljug också nu, om du vågar!»
»Jag känner honom — och det mycket bra.»
»Naturligtvis, huru annars…!» Han uppgaf ett hemskt, nervöst skratt. »Och det där djuret kom till mig på min bröllopsafton och sade…»
Han afbröt sig för att plåga henne längre.
»Hvad sade han —?» frågade Kyllikki med återhållen andedräkt.
»Det som du själf vet — att du utan vigsel har tillhört honom.»
Med tillfredsställelse såg Olof, hur dessa ord drabbade Kyllikki som ett åskslag — såsom hans afsikt äfven hade varit.
Kyllikki kände en skälfning genom alla sina leder. Hon kände att hon hatade Olof — och hela detta kön, af hvilket den ene bar falskt vittnesbörd och den andre rasade som en vansinnig, hvilken talade om sina bröllopsaftnar och sin lycka och fordrade renhet af andra — men icke af sig själf. Hon kände att de nu måste drabba samman och sarga hvarandra utan fruktan och förskoning — och krossa allt, om de ville bygga upp något nytt.
»Än sedan då?» frågade hon klart och kallt med högburet hufvud.
»Än sedan —?» skrek Olof i raseri.
»Ja det är ju bara en enda — eller har det kanske anmälts flere?»
»En enda! Gud, Gud, jag dödar dig, nu, på ögonblicket!»
»Gör det!» Och hon kastade en trotsig blick på
— 234 —
