Sida:Sången om den eldröda blomman 1918.djvu/24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

De nådde vänstra kanten af fältet, afståndet emellan dem var knappt en famn mera.

Ändtligen! tänkte Olof, hållande sig beredd på att flickan skulle svänga af uppåt.

Men åter vände flickan nedåt. Och i den vändningen såg Olof sådant som han aldrig sett förr — hennes höfters rundning, midjans smidiga böjning och hufvudets granna kastning bakåt. Han var så nära att flickans hår snuddade förbi hans ansikte — han visste ej säkert om det rört vid honom, eller om det blott var luftdraget som strök öfver hans kind. Och ur flickans ögon blinkade ett gnistrande strålknippe, som gäckade, lockade och eggade.

Gasell! flög det Olof i sinnet — en bild ur någon bok som han förr läst. Gasellens ögon, gasellens lätta lopp. »Gasell» undslapp det honom högt som ett segerrop och han störtade efter henne som en rasande.

Flickan ilade snedt uppför en liten kulle på andra sidan lekplanen.

»Se, se!» ljöd det från hopen. »En riktig harjakt!»

Den röda strumpan skymtade fram uppe på kullen, Gasellen försvann på andra sidan, jägaren likaså.

Slutkampen var kort. Flickan hade redan tröttnat och hade med flit sprungit öfver kullen för att slippa nederlaget i allas åsyn. Som en rasande ilade Olof utför sluttningen. Flickan kastade en blick bakom sig. gjorde en instinktiv afvärjande rörelse med kroppen, men kände i detsamma Olofs båda händer fatta om lifvet.

»Gasell, du!» utropade ynglingen segerglad. Men farten var för stark, de förlorade jämnvikten och föllo

— 20 —