båda tillsammans, slutna till hvarandra, blick mot blick — och rullade ännu ett hvarf på gräset.
Det var som en dröm för Olof, han visste icke hur allt hade gått till. Han kände endast att flickan hvilade tvärs öfver hans bröst och att hennes utslagna här hade flödat ut öfver hans ansikte. Det tycktes liksom smeka honom till belöning för den häftiga ansträngningen, och det var nära att kväfva honom. Slutande henne till sig med samma grepp som han tagit, då de föllo omkull, såg han henne oafvändt i det blossande ansiktet och in i de underbara gasellögonen. Han hade velat sluta sina ögon och drömma — om fallets tjusning och om mörka gasellögon…
»Men för all del, de andra vänta!»
De sågo förskräckta på hvarandra och släppte taget, men voro så förvirrade att de knappt kunde stiga upp. Olof räckte flickan hennes förlorade sko.
»Fort på med den, så gå vi!»
Flickan fick skon på sig, men var ännu så brydd, att hon blef stående på stället.
Olof rodnade af förtrytelse. Han harmades öfver sitt eget bryderi och flickans obeslutsamhet.
»Kom!» sade han med en befallande blick och räckte henne handen. »Låt oss springa!»
De blefvo mottagna med hurrarop, då de hand i hand kommo springande utför sluttningen.
Men då de nalkades lekplatsen, kände Olof åter förvirringen få makt med sig. Han måste bita ihop tänderna för att synas lugn.
»Bra sprunget, bra!» ropades från alla håll.
»Håhå, Olof! Skon fick du och ägarinnan med, men så är du röd därefter!»
