med ibland, när jag ännu inte ens förstod att bli ond öfver det. Men det är också allt, fastän den uslingen sedan i fyllan och harmen försökte inbilla dig något helt annat.»
»Är det sant, Kyllikki —?» utropade Olof uppspringande.
»Ja. Jag är nog ren, men du — är du ens berättigad att fordra en ren flicka…?»
»Om jag är berätt…?» brusade Olof upp, men stannade midt i meningen och sjönk tillbaka på soffan, gömde hufvudet i händerna och tillslöt sina ögon, liksom flyende onda syner.
»Det hade varit rätt åt dig», fortfor Kyllikki, »om det varit så, som du trodde — så borde det ha varit! Du visste det själf, och därför rasade du och hotade att döda mig!»
Hon betraktade ett ögonblick Olof, som kved på soffan.
»Ren och oskyldig — ja, det är rätt att ni hålla fast vid denna fordran. Men har du en enda gång under denna afton tänkt på hvad jag får — jag, som är ren och oskyldig?»
»Plåga mig inte!» klagade Olof vridande sina händer. »Jag förstår det nog, och jag har också tänkt på dig — ack, ack!»
»Det har du väl — någon enda gång. Därpå innehöll ditt bref ett par ord — djupt kända ord. Jag uppfattade dem som en bön om förståelse, och kunde ta emot allt sådant det var, ty jag tänkte då mera på andra än på mig själf. Men i kväll…»
»Gud, Gud, ett sådant elände — allt är förbi!» jämrade sig Olof med tårar i rösten och började åter
— 236 —
