slita sig i håret. »Ack, denna afton, denna afton, som har varit min vackraste dröm, som jag väntat som en stor försoningsdag! Allt är i spillror — krona och slöja, drömmar och förhoppningar — ack, min bröllopsnatt, min bröllopsnatt… den blef mig förnekad!»
Han kastade sig framstupa med ansiktet doldt i soffkudden och brast ut i vilda snyftningar.
»Din bröllopsnatt?» sade Kyllikki med skälfvande stämma. »Har du kanske inte redan haft många bröllopsnätter…? Men min bröllopsnatt» — rösten svek henne — »den har aldrig varit, och den kommer aldrig…!»
Hon brast ut i en häftig, förtviflad gråt och sjönk darrande ned i det andra soffhörnet.
Och brudkammaren var fylld af gråt och veklagan, af suckar och snyftningar, af så mycket kval och ve, att väggarna hade kunnat sprängas af dess tryck.
Kyllikkis gråt ökades ibland till en skärande klagan och Olof vred sig i smärta som ett hjälplöst barn.
Han ryckte till som vaknande ur en dröm, då han kände att han omedvetet glidit ända fram till Kyllikki. Och han sjönk ned på golfvet framför henne, slingrande sina armar kring hennes knän och dolde sitt ansikte i hennes famn.
»Döda mig!» utropade han förtviflad. »Förlåt mig först och döda mig sedan!»
Då Kyllikki kände hans arm omkring sina ben, upphörde hon att darra och kände sin gråt och sin smärta dö bort i den fasta omfamningen.
»Hvarför svarar du inte?» utropade Olof. »Om
