Sida:Sången om den eldröda blomman 1918.djvu/242

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

du inte kan förlåta mig, så döda mig då åtminstone — annars gör jag det själf.»

Men Kyllikki svarade ej. Hon lutade sig blott framåt och trädde sina händer in under hans armar samt började draga honom uppåt — långsamt och kraftigt, till dess hon fick honom upp, hvarpå hon tryckte honom hårdt intill sig.

En varm våg böljade i Olofs bröst och han slog sina armar kring Kyllikki, liksom ett tacksamt barn lindar sina armar kring sin moders hals:

»Krama mig nu till döds, så har jag fått hvad jag begärde!»

Men Kyllikki blott teg och tryckte honom intill sig. Så lågo de länge, liksom barn, som tröttnat af häftig gråt.

»Olof!» yttrade Kyllikki slutligen, lösgörande sina armar. »Då du begärde mig sade du, att du icke begärde mig för att dela glädje och lycka med dig, utan för att lida och sträfva med dig.»

»Det var då», klagade Olof, »och äfven då hoppades jag dock på lycka.»

»Men det hade afseende just på denna natt — det är vårt första lidande.»

»Och det har krossat allt, allt!»

»Inte allt, blott vår bröllopsnatts sällhet — allt det öfriga finns ännu kvar.»

»Nej, nej, försök inte att hedra både mig och dig själf. Och hvad bryr jag mig om mig själf! Jag har förtjänat det, men du, men du, som måste…»

»Inte ett ord mera om det, Olof», afbröt Kyllikki, »hvarken nu eller framdeles! Jag har redan glömt det…»

»Allt?»


— 239 —