ord mera — han tyckte sig vara en gengångare, hvilken ej vågade tilltala den andra, som var en människa.
Då Kyllikki såg hans tysta kval, bröt hennes egen ångest fram med förtviflans kraft.
»Jag visste att lidandet skulle komma», talade hon med skälfvande stämma. »Ty i ditt hjärtas kamrar ha så många bott, att jag inte ens kunde hoppas på att till en början få något annat än en liten vrå. Men jag älskar dig så brinnande hett och jag kände mig så stark, att jag trodde mig småningom kunna eröfra den ena kammaren efter den andra, tills alla nycklarna skulle vara i mitt våld — men jag har inte kunnat det…» Hon brast åter ut i snyftningar.
Olof erfor ett tvingande behof att tala, men hans hjärta förblef som en sluten borg.
»Det är så förfärligt, när jag nu förstår det hela och inser min maktlöshet», klagade Kyllikki åter.
»Allt ännu är du en rastlös vandrare… och jag är svag… och du flyr ifrån mig… till dem som vänta dig…»
»Ack, min Gud!» jämrade Olof ångestfullt. »Tala inte så — du vet ju att jag inte vill vara någon annans än din, hos någon annan än dig!»
»Men du går ändå, mot din vilja! Och de komma leende mot dig. Jag är ensam men de äro många. Och de besegra mig, ty jag kan inte ge dig mera än hvad en enda kan. Men de hviska oafbrutet till dig om det som kvinnan kan skänka blott en enda gång i sitt lif, hvar och en på sitt eget sätt…»
»Kyllikki!» afbröt Olof hennes häftiga tal med en bedjande blick.
