Men Kyllikki fortfor som en bäck vid islossningstiden:
»Och de hämnas på mig för att jag ville äga dig ensam! Och då du hvilar i min famn, så komma de leende och hviskande och träda sina armar mellan oss och räcka sina läppar och…»
»Kyllikki!» utropade Olof och grep som en drunknande om hennes hand.
»…och i dessa ögonblick famnar du dem och kysser deras läppar!» slöt Kyllikki med förtviflans häftighet, ryckte lös sin hand och brast åter i gråt.
Olof satt förstenad. Nu var det sagdt — det som likt en förbannelse ständigt smög sig i hans spår och liksom ett osynligt gift spred sig öfverallt.
Kyllikkis förtviflan växte som en rullande snöboll. Hvilket bedrägligt skenlif hade de icke lefvat — de hade hoppats och inbillat sig, ehuru den nakna hopplösheten gapade öfverallt.
»Om jag ens hade det som jag i snart två år längtat efter, så vore jag nöjd med min lott. Ty det skulle intet i världen kunna slita ifrån mig. Men… och nu förstår jag orsaken — jag har intet hopp mera!»
Hon började klaga högljudt.
Det var som om en knifsudd hade träffat Olofs hjärta på dess ömmaste, af smärta skälfvande punkt. Han hade försökt trösta sin hustru, ehuru han redan länge själf isats af mörk hopplöshet. Felet kunde vara endast hans — och nu förstod också han det! Han kände sig förstenas under smärtans tryck och satt kvar och stirrade framför sig utan ett ord.
— 248 —
