Gossen lydde tyst, men ännu vid dörren vände han sig om och kastade en undrande och frågande blick på modern och den främmande. — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
Han hade gått och den unga värdinnan på Inkala satt ensam i sitt rum.
Då hon nu öfvertänkte allt, föreföll det henne som en dröm. Var det verkligen Olof som hade varit hos dem? Eller hade hon sett syner midt på ljusa dagen?
I början hade det varit alldeles naturligt. De hade visserligen blifvit öfverraskade af att råkas så oväntadt, men lugnade sig sedan och började samtala.
Men i samma stund barnet kom in, hade där dragit liksom en hemlighetsfull fläkt genom rummet — som om de hade förvandlats till andar, hvilka hade något gammalt, ouppgjordt på sina samveten.
Väl hade hon någon gång undrat om ödet, hvilket redan en gång hade gripit henne med sin osynliga hand, någonsin skulle bringa Olof öga mot öga med barnet. Men som en ond dröm hade hon förjagat denna tanke.
Och nu stodo de där — dessa två, om hvilka hvarje människa skulle ha kunnat gå ed på att de voro far och son, men som dock icke hade något att göra med hvarandra.
Det var som om hon stått till ansvar för sitt lif.
Först inför sin son, då han vände sig om vid dörren och frågande betraktade dem båda med sina oskyldiga barnaögon.
Och sedan en trefaldig räkenskap — inför Olof, sin man och Gud, inför hela hemligheten.
