Utom Gud och henne själf hade intill denna dag ingen vetat något om den. Nu visste också han det, han, den tredje, hvilken hon aldrig hade velat låta veta det.
Och den tredje satt där lik en stelnad fråga och väntade en förklaring:
»Ögonfröjd —?»
Hon hade velat berätta honom det, klart och öppet, som hon själf uppfattade det. Huru hon hade saknat honom och längtat efter honom och trott att hon aldrig mera skulle kunna älska någon annan. Och huru han sedan kom — hennes man. Huru hans kärlek hade varit stor, uppriktig och osjälfvisk… då han ville taga den fattiga torpflickan till värdinna på denna gård. Och huru hon själf just vid denna tid längtade efter stöd och vänskap, och huru hon slutligen trodde sig verkligen älska honom.
Nej, så kunde hon inte berätta det, det hade legat någonting opassande däri! — Som om hon haft olika förklaringar för alla tre.
Till Olof sade hon endast:
»Jag älskade honom, det är säkert. Men vårt första barn… du såg det själf? Det är ofattligt. Troligen hade jag då inte ännu helt kunnat glömma den… den där vintern. Någonting annat kan jag ej förstå.»
Olof satt hopsjunken som inför en gåta, den han ej kunde lösa.
Men själf fortfor hon, nu talande till Gud, medan Olof tänkte öfver saken.
»Du vet det… allt! Jag trodde mig fri från honom, men var det ej ännu. Mitt hjärta hade till-
— 262 —
