hade kommit till den slutsatsen, att det för människor, hvilka en gång blifvit sammanförda af ödet och fullständigt öppnat sina hjärtan för hvarandra, är mycket svårt att åter bli fria — i synnerhet för kvinnan. Och den första kärleken är så stark därför att man så länge på förhand drömt om den och bidat den, att den lik ett brännglas samlar alla ens väsens strålar och sedan bränner outplånliga spår i själen …
Men hans tunga förblef bunden, som om de under dessa år hade blifvit fullkomligt främmande för hvarandra, som om de i själfva verket icke haft något annat att säga hvarandra än denna ena sak. Och kring den rörde sig också nu hans tanke, tung som en djup suck:
»Sådant är lifvet — det som är gjordt, kan ej göras ogjordt — ingen kan undfly lifvet…»
Så talade Olof — det enda han sade på hela tiden.
»Nej, inte kunna vi undfly! Allt det skedda märker oss med sitt insegel och följer som en osynlig skugga våra spår och öfverraskar oss en gång, hvarthelst vi än fly — det har jag under den senaste tiden mer än nog fått erfara.»
»Har också du…?» Och hon erfor åter en outsäglig ömhet och ett behof af närmande. Hur mycket skulle de ej ha att tala om — många års tankar och erfarenheter. Hon kände det tydligt, hvad henne själf beträffade, och hon hörde det på den andres röst, af de få ord han hade talat. Men nej. De tycktes vara hvarandra så oändligt nära, och dock omätligt fjärran — nära det förgångna, men fjärran från det närvarande. De voro tillslutna för hvarandra, det syntes i bådas blickar och det kunde icke hjälpas.
— 264 —
