Hvad som sedan tilldrog sig, det mindes hon icke tydligt — om de ännu hade talat till hvarandra eller blott tänkt? Hon mindes blott att Olof slutligen steg upp och fattade hennes hand.
»Förlåt…!» sade han, och hans röst skalf så sällsamt, som om det enda ordet hade inneburit oändligt mycket. Och själf hade hon blott upprörd stammat: »Förlåt!»
Hon var ej på det klara med hvarför de egentligen hade bedt hvarandra om förlåtelse, hon hade blott känt att det var oundvikligt och vackert som en godtgörelse och en afslutnrng på något förgånget, så att de först nu voro helt fria från hvarandra…
Ett erinrade hon sig ännu tydligt — det var just vid afskedet. Hon hade känt ett inre tvång att säga det åt Olof, det var en varm och uppriktig tanke, som hon ofta hade tänkt för sig själf.
»Jag har hört om din hustru, Olof… och jag är så glad att hon är sådan. En sådan hustru behöfde du… hvem som helst hade inte kunnat fylla den platsen…»
Hade hon sagt det högt! Hon trodde så, eller hade blott hennes blick sagt det? Det var möjligt. Men säkert var, att Olof hade förstått det, hvartenda ord — det läste hon i hans ögon.
Och så hade Olof begifvit sig bort — som om han hade haft mycket brådtom…
