skulle bli fri och skön, kantänka. Vi skulle sköta dem och staten betalar fiolerna — hahaha — store Gud, hvad ni äro ridderliga och ädelmodigal Af hvilket djur ha ni lärt er de fasonerna — kanske af löpska hundar, hvad?»
Olof sitter stel och betraktar nästan förlamad hennes upphetsade drag. Det är som under masken skulle skymta en ung, barnslig flicka, med blyga, tillitsfulla ögon och en lång, brun fläta i nacken och — — —
»Nej, försök inte!» utropade kvinnan med en trotsig glimt i blicken. »Jag vet nog hvad du tänker. Du afskyr mig. Du frågar dig själf om jag verkligen är samma lilla flicka som en gång satt i din famn och såg upp till dig som till Gud själf. Nej, nej, det är jag inte — bara det bittra finns kvar! Förstår du måhända inte…? Å, vi äro sura och bäska och råa och hvad som helst — vi äro likadana rönnbär, som ni äro räfvar! Men skall jag säga dig hvad vi äro — vi själfva, förstår du?»
Hon stiger upp från soffan och går hastigt öfver golfvet, sätter sig ned på en stol nära Olof och talar med låg, genomträngande röst, som om hon både med ord och blickar ville genomborra honom.
»Vi äro kvinnor — förstår du? Och vi längta efter kärlek, alla, både goda och dåliga — eller nej, det finns inga goda och dåliga ibland oss, vi äro alla lika. Alla längta vi efter er och kärleken. Men hur…? Det borde du nog veta! Svara mig inför Gud, om någon enda af de flickor, med hvilka du haft att göra, har begärt din kropp — svara mig, men ljug inte!»
— 270 —
