»Nej… nej, det måste jag medge», stammade Olof upprörd.
»Det är bra att du åtminstone är ärlig! Och just där ligger afgrunden, som skiljer oss åt. För er är kroppen a och o, men inte för oss. Vi kunna väl också begära sådant, när vi blifvit lärda till det. Men det som vi själfva innerst åstunda, det få vi ej — ni skänka oss blott ett rus, intet annat! Och vi äro godtrogna som barn. Vi bli besvikna, men fortfara att hoppas, vi söka och bedja som tiggare, tills vi slutligen inse att vi af er ej kunna få annat än det som ensamt för sig väcker vämjelse…»
Olof suckade djupt, som om han hade stått vid spöpålen och fått ett ögonblicks andrum — medan spöet allt fortfarande förblef höjdt öfver hans rygg.
»Sådana äro ni! Ni ta oss, men hvarför behålla ni oss inte också? Hvarför ge ni oss blott vigselringar eller pengar eller granna kläder — hvarför få vi inte er själfva, så som vi vilja och längta att få er? Förstå ni då inte, att kärleken för oss är hela lifvet, medan den för er endast är ett tidsfördrif. Men ni begripa ingenting, ni slå er för bröstet och vandra era egna vägar i er egen afgudahärlighet!»
Askgrå i ansiktet satt Olof där, och det ryckte nervöst i hans ögonlock.
Hånet hade försvunnit från kvinnans ansikte och de hårda dragen hade veknat. Hon var tyst ett ögonblick, och då hon åter fortfor, var hon alldeles förändrad. Hon talade med mjuk, dämpad och skälfvande röst:
»Och du förstår det inte heller, Olof… Jag vet nog hvad som rör sig inom dig. Du frågar hvad
