och stirrade, som om han hade sett syner, växlande syner, hvilka likt mörka skuggor dragit förbi honom.
»Hvad du är förändrad, Olof, sedan jag såg dig senast», talade kvinnan ömt. »Har du haft många sorger…?»
Olof svarade ej — hans läppar sammanpressades och i ögonen darrade en stor, tung tår.
Kvinnans drag begynte rycka af rörelse.
»Sådant är lifvet…!» sade hon med kväfd stämma och gömde plötsligt sitt ansikte i Olofs famn.
Ett ögonblick af djup, tung tystnad.
»Nu går jag», sade kvinnan slutligen. — »Äro vi nu…?»
Hon såg på Olof, liksom ett barn, hvilket ej finner det rätta ordet, men hoppas att meningen ändå blir förstådd.
Men Olof fattade häftigt hennes båda händer:
»Återvänder du hem nu?» frågade han med ett tonfall, som om det gällt lif och död.
»Ja — men säg, äro vi nu…?»
»Jo, det äro vi!» suckade Olof liksom för sig själf, tryckte hennes hand och steg upp.
Då han följde sin gäst till dörren, vacklade han som en drucken, stödde sig mot dörrposten och blickade länge efter henne — men såg blott för sig som om nattdimman hade uppstigit ur marken oeh insvept allt i sitt kalla dok.
