nan sina förgråtna ögon, satte sig vid Olofs fötter och talade, seende honom in i ögonen:
»Var inte ledsen på mig, Olof! Jag måste få komma till dig och lätta den tyngd jag burit i mitt hjärta under dessa år. Jag har varit så olycklig. Då jag nu ser dig så där, så förstår jag att också du har din börda att bära. Förlåt mig allt rått och groft, som jag har sagt. Förstår du inte — om jag inte hade sagt det, så skulle jag inte kunnat säga någonting alls, utan jag skulle genast, då jag såg dig, ha brustit i gråt… Sade jag någonting om din hustru? Nej, nej, jag hatar henne inte. Jag vet inte själf mera hvad jag sade. Men det känns bättre nu, när jag åter en gång har fått se dig.»
Hennes blick lösgjorde sig från Olofs och irrade långt bort i fjärran, liksom om hon hade suttit ensam och svärmat i skymningen.
»Hör du, Olof!» sade hon efter en stund, med en egendomlig glans i blicken. »Säges det inte i böckerna att botgörarna med hoppfylldt sinne återvända hem från sina pilgrimsfärder?… Hem?» — Hon ryckte till, liksom uppvaknande ur en dröm.
»Om jag också skulle återvända hem…? Hvad säger du om det, Olof? Far och mor vänta mig. Jag vet att de gärna ta mig tillbaka till sig, bara jag kommer hem — jag må vara hurudan som helst. Vet du, Olof, jag har inte varit hemma på två år — ack, hurudan jag varit under tiden!… Ja, så gör jag — nu genast! Men låt mig bara ett ögonblick sitta så här och se dig i ögonen… liksom fordom… sedan skulle jag orka härda ut igen.»
Och kvinnan såg länge på honom. Men Olof satt
— 274 —
