»Hvarför förfölja ni mig egentligen, fastän jag redan är som ett uttröttadt, hetsadt villebråd. Är det därför att jag en gång har älskat er? Komma ni inte ihåg hvad vi då svuro hvarandra? Att vi aldrig skulle minnas hvarandra annorlunda än med tacksamhet för allt som vi hade skänkt hvarandra? Vi voro rika och strödde ut guld med fulla händer. Huru komma ni nu som tiggerskor? Och ni klaga öfver er fattidom, fastän ni veta att jag är ännu fattigare än ni. Eller komma ni bara för att gråta med mig… för att sörja öfver att vi, som fordom voro så rika, nu stå på bara backen? — — — —
Och ändå komma ni som fordringsägare. Äro ni galna? Jag diktade ju sånger för er! Lifvet var en dikt, och kärleken var som röda blommor mellan dess strofer. Hur komma ni nu och försöka inbilla mig att dikten har förvandlats till en skuldsedel och de röda blommorna till siffror, hvilka utvisa beloppet? Nej, bort med er, lämna mig i fred! Jag kan inte inlösa någonting. Veta ni då inte, att jag redan har pantsatt allt hvad jag äger — ända till den sista skärf, som jag ännu hade kvar?» — — — —
Och då han tänkte på detta, öfverväldigades han af en sådan ångest, att kalla svettdroppar frampressades på hans panna.
»Pantsatt! Hvad förpantade jag då åt dig, du olyckligaste bland dem alla…? Du var en furstinna ibland dem, den enda som icke böjde knä för mig, utan som en jämbördig steg fram till mig. Och ditt öde blef dock det allra eländigaste — kvarlefvor fick du, usla trasor, som inte ens en tiggare skulle nöja sig med.» — — —
— 278 —
