I detsamma kände han liksom ett slag i bröstet inifrån, som om luften hade tagit slut i lungorna och som om hans ådror i ett ögonblick hade tömts. Därpå kände han en häftig hjärtklappning, slag på slag, och blodet rusade honom åt hufvudet.
Han var nästan förlamad af fasa.
Åter ett slag — samma hemska tomhetskänsla — och efter några ögonblick åter häftiga ryckningar i hjärtat. Instinktlikt fattade han sig om handlofven och sökte efter pulsen. Några snabba slag — så ett uppehåll… inte en bultning… hade den stannat alldeles? Han bleknar och ångestsvetten bryter fram. — Och nu går det lös igen. Pulsen hinner icke slå ordentligt, den brusar i väg i en enda rusning.
Han springer upp, liksom för att undfly förintelsen. Han går några steg fram och stannar sedan väntande. Anfallet förnyas ej, och hjärtat börjar lugna sig, men en obehaglig känsla stannar kvar i bröstet — han är rädd att falla omkull och sätter sig därför åter ned.
»Var det alltså du, Lif, som slog mig för bröstet med din tunga klubba…? Ville du nu göra upp mitt bokslut? Är väl människan blott en hyresgäst, och du husbonden, som samlar ihop räkningarna och så lägger fram dem till betalning? Egentligen känner jag dig ju nog — jag har redan någon gång förut sett en skymt af ditt anlete. — — — —
En tjock bok tycks du ha! — Jaså, den saken först? Ja, naturligtvis, det har jag också själf tänkt … är det inte just hufvudkontoret i hela vår släkt? Var det inte så för far med — mor talade om något sådant? Och för farfar likaså ?» — — —
