Sedan måste jag berätta dig något, som jag helst skulle låta bli — men emellan oss får intet förbli hemligt, inte ens en tanke. Kyllikki! Oron har åter börjat ansätta mig, alltifrån den stund då du reste — liksom om jag inte kunde vara lugn annat än i din närhet. Jag har nämligen inte helt kunnat befria mig från känslan af att allt ännu inte har kommit, och att det nu bara inväntar ett lämpligt ögonblick. Försök att förstå mig! Du vet hur oerhördt jag led under de två år då lifvet nekade oss det, som det unnar hvarje tiggare. Och du vet att jag har varit nästan förvirrad af glädje, sedan vår bön blef hörd. Men nu, då vi blott räkna dagar till dess denna glädje fullkomnad skall förkunnas för oss, nu öfverväldigas jag åter af ångest. Allt skall nog gå bra, det är jag säker på — så pass frisk och lifskraftig är du nog. Men hämndens Gud, den osynliga handen, som just i glädjens stund kan skrifva sitt „mene tekel”! Tänk, om den väntade vore… hvad det känns förfärligt… vanskaplig, till kropp eller själ…? Hvad kunde jag göra? Endast böja mitt hufvud och erkänna att ödets arm nått mig. Du kan inte tänka dig hvilken ångest jag utstod här i ensamheten i går kväll. Jag ropade och bad att straffet inte skulle drabba dig och honom, er båda skuldlösa, utan blott mig ensam — om inte det, som jag redan lidit, räcker till. Därtill hände sig dessutom att en hackspett satte sig på väggen, rakt under mitt fönster, och började på med sina underliga knackningar. Och efter en stund började en skata skratta på taket, som en gycklande djäfvul. Det gick kalla kårar öfver ryggen på mig. Du skrattar visst åt att jag är en sådan stackare. Men det kunde ju vara
