en af dessa ödets sällsamma trådar, af hvilka jag redan förut sett några — jag var ju också så bruten och slut vid den tiden. Nu, då jag läst ditt bref, är jag lugnare igen, men helt och hållet kan jag inte frigöra mig från den där tanken, innan jag sett det med mina egna ögon. — Förlåt mig att jag skrifver om dessa saker, men jag måste få tala med dig om dem. Och jag vet att det inte inverkar på dig.
Men jag har också haft glädje ändå! Jag har ställt i ordning i ditt rum — i ert rum. Du får sedan se det, men jag kan ändå inte låta bli att berätta litet. Jag har lagt en korkmatta på golfvet, ty i det rum där ni skola bo, får det ej vara drag. Men då jag hade fått den pålagd, fick jag nästan ondt samvete. Det är visserligen en billig sak, men det är ändå en korkmatta, och det finns många barn, i hvilkas fötter frosten kniper genom golfspringorna. Jag kände lust att rifva bort den med detsamma. Och dock: hvad är väl för godt för honom? Jag skulle vilja spika två mattor på hvarandra i hans rum!
Goda nyheter kan jag berätta dig. Peräkorpi-landsvägen är redan under arbete. — Och dåliga nyheter har jag också. Kärrodlingsföretaget hotar att gå om intet — nu då allt slutligen är klart och vi borde skrida till verket. Oenighet och småaktighet — riktig bondsk tjurskallighet — naturligtvis med Tapola Antti i spetsen. Sådana ynkryggar! Jag skulle ha lust att slå dem med knytnäfven i skallen. Och slagit har jag också. Jag har dundrat som Moses vid Sinai berg, rasat och krossat ynkedomens guldkalfvar. Saken måste drifvas igenom, om så jorden skulle rämna! Jag skall börja den ensam, om jag
— 286 —
