Sida:Sången om den eldröda blomman 1918.djvu/47

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

»Kan man inte få lös den med varpen?» frågade förmannen.

»Nej, med varp går det nog inte!»

Ynglingen återvände till stranden.

»Får yxan bli i vattnet?» frågade han förmannen.

»Gärna tio yxor, hellre än att femtio mäns arbete måste afbrytas på ett par timmar.»

»Då skall jag hugga lös den! Hvar är yxan?»

»Man skall inte trotsa döden!» ropades det från hopen. »Låt honom inte gå förman!»

»Och hur har du tänkt komma tillbaka?» frågade förmannen.

»Jag springer först snedt uppåt strömmen och kommer sedan ned med stockarna.»

»Det är ett vågspel!» ropade karlarna.

»Jag hvarken förbjuder eller befaller», sade förmannen med eftertryck. Och någon annan skulle jag inte heller tillåta att göra det, men jag vet att då Olof åtager sig att göra något, kunna de utomstående vara lugna. Är du säker på din sak?»

»Fullkomligt! Hit med yxan!»

Han fattade yxan och staken med båda händerna och började balansera fram mot stenen. Som en skugga gled han fram, höjande och sänkande sig efter bråtens ojämnheter.

»Det var ett hufvud!» sade några.

»En galning!» mumlade andra missnöjdt.

Skuggan hade hunnit fram till stenen. Han lade ned staken bredvid sig, kastade en blick uppåt strömfåran och stod färdig. Yxans egg blänkte till i luften och ekot af hugget dånade mellan stränderna. Så ett

— 43 —