Sida:Sången om den eldröda blomman 1918.djvu/46

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

vanligen flöto ned vänster om den, utan att den gjorde något förfång. Men om någon riktigt lång stam råkade komma sidlänges mot stenen, så stannade den där, utan att glida ned åt någondera sidan, den ena stocken stannade mot den andra, och i form af en fiskstjärt uppstaplades där en bråte som sträckte sig till båda stränderna. Och den var svår att bryta upp, ty stödjepunkten var vid stenen ute i forsen, och därifrån hade man icke tid att springa till stranden, då bråten lossnade. Vanligen kom man till stenen i båt nedanför strömmen, men då hade männen alltid en brinnande hast att med båten hinna undan den med dån och brak sammanstörtande stockhögen.

»Tag mig den och den», hördes flottningsförmannens röst på stranden, »om jag inte nästa sommar spränger den där stenen i tusen bitar! Nu få vi allesamman slå oss till ro vid kaffepannorna tills dagsljuset bryter in.»

»Om jag ändå först skulle gå och se närmare efter — kanske man utan vidare kunde få den lös?» hördes i hopen en ung, rask stämma.

»Det tror jag inte», sade förmannen, »men det skadar inte att se efter.»

Den unge mannen hoppade upp på bråten och kilade med höjd stake och smidigt böjd kropp vigt fram öfver stockarna. Då han hunnit fram böjde han sig ned och granskade ställningen.

»Hallå!» ljöd det efter ett ögonblick från stenen. »Allt beror på ett enda timmer, och det behöfver bara ett par yxhugg för att ge vika.»

»Så, så!» svarades från stranden. »Men hvem vill väl nu midt i natten svänga yxan därute?»


— 42 —