Hoppa till innehållet

Sida:Sången om den eldröda blomman 1918.djvu/61

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

En mörk rodnad brann på ynglingens kinder då han gick fram till gruppen — och blicken spejade vaksamt under ögonbrynen.

Det var som om ingenting händt.

Olof tog upp sin stake ur gräset och torkade långsamt daggen af skaftet — med blicken fortfarande bevakande männen.

De stodo som en mur, ingen gjorde en min.

Ynglingen bet sig i läppen: »Skall jag väl nöjas med det här?»

Med brinnande blick gick han förbi gruppen.

Då, just i samma ögonblick som han passerade dem, ljöd vid kanten af gruppen en liten fnissning.

I samma stund ekade en smällande örfil, och den skrattande tumlade raklång omkull i gräset.

»Hvad för en satans påfågel tror du dig vara?» Två män störtade sig snabbt mot ynglingen.

Han grep den förste med ena handen i kragen och med den andra litet lägre ner och slungade honom hufvudstupa flere famnar genom luften. Den andra grep han för bröstet, höjde honom högt upp i luften och slängde honom så ifrån sig som en våt trasa.

»Sluskar! Skenheliga lymlar!» Rösten darrade af vrede, ögonen brunno som eld och han höjde hotande sina knutna näfvar: »kom an bara, hvarenda en, så skola vi göra upp vårt mellanhafvande med detsamma!»

Från den uppretade hopen hördes ett vredgadt mummel, men tystnade, då en lugn, manlig stämma talade:

»Jag tycker att du, främling, redan fått mer än tillräcklig upprättelse för ett så obetydligt spratt. Och

— 57 —