Hoppa till innehållet

Sida:Sången om den eldröda blomman 1918.djvu/62

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

om du är en man, som det låter på dina ord, så kan du kanske förstå att det också var litet annat än blott lust att retas med dig. Vi äro alla liksom litet stolta öfver den där flickan, och till denna natt har ingen kunnat komma inom dennes dörr. Och då sedan en kringstrykande flottarbuse kommer och går in till henne som till sin egen hustru —»

»Busar äro ni själfva!» Han tog ett hotande steg mot den talande.

»Bråka inte onödigtvis!» fortsatte rösten lugnt. »Jag vill inte förolämpa dig. Vi äro hennes barndomskamrater, men du är en främling, och jag säger ännu en gång, att en sådan sak går både flickans och byns ära för när. Låt du flickan vara i fred, och gör inte henne till en visa i allas mun för en stockflottares skull!»

»Och ni veta hvem jag är!» Han lade stolt armarna i kors öfver bröstet. »Och ni beskydda flickans heder, ni som nätterna igenom lura under hennes fönster — sannerligen sköna beskyddare! Så hör då, så många ni äro: jag går just hvart jag vill, om det så vore in i furstinnans sofrum, och jag ämnar gå till den där flickan hvar enda natt, så länge jag stannar i er by. Och så sant jag står på mina egna ben, svär jag, att om ett enda hufvud visar sig utanför fönstret, om någon vågar säga ett försmädligt ord om henne nu eller framdeles eller kastar en hånande blick på henne, slår jag till — och slår så att han aldrig mera stiger upp!»

Han vände sig om och gick stolt uppför backen. Utan ett ord blickade karlarna efter honom.




— 58 —