»Finna vi vårt eget jag…?» sade balsaminen »Nu först börjar jag förstå dig!»
»Vårt eget jag och den veka sträng, för hvars dallringar dagen har varit alltför klar och genomskinlig», fortfor bloddroppen. »Om dagen tillhöra vi hela världen, allt är gemensamt och intet är vårt eget. Men då natten kommer, nalkas vår egen timme. Sakta smyger den därute under träden, och härinne sätter den sig blygt i vrån, dunkel och hemlighetsfull skälfver den i luften och väcker till lif allt det, som om dagen slumrar inom oss. Och det vaknar, det blickar emot oss med glödande blommor och hviskar med berusande dofter. Allting slumrar — vakna äro endast…»
En hvit kvinnoarm skymtade otydligt i skymningen.
»Och vakna äro…?» frågade balsaminen dämpadt.
»Endast de, hvilka — blomma!» hviskade bloddroppen.
»Gud, hvad du är härlig, Mörköga, du min älskade! Du är lik natten — snärjande och berusande som natten, sluten och hemlighetsfull som en sensommarnatt, upplyst af kornblixtarnas flammor.
»Först nu förstår jag hvad ungdomen är, hvad kärleken är. Hur den är skön och stor, hur den nalkas som en konung i sin gyllene vagn, vinkar oss till sig och rycker oss med sig.
»Men hvarför skälfver du, min älskling? Hvarför är din hand så het, hvarför är din blick så underbart gåtfull?
— 60 —
