»Jag vet inte… Jag har så hett. Nej, nej; jag är alltför lycklig…»
»Alltför lycklig —?»
»Nej, nej; jag vet inte… Jag skulle önska något…»
»Så säg din önskan!»
»Nej, nej; jag önskar ingenting, jag kan ingenting säga.»
»Jag…»
»Hvad då? Kan du inte säga det åt mig?»
»Jag vet inte, jag kan inte. Jag … är rädd.»
»Är du rädd? För mig då?»
»Nej, nej; hur skulle jag vara rädd för dig! Jag…»
»Säg det, säg mig det! Jag förstår det utan att du säger ut det.»
»Jag är rädd… Nej, nej; jag kan ändå inte säga det — ack, hvad jag älskar dig gränslöst!»
»Och som den härligaste af alla sköna stunder», hviskade åter balsaminen, »står i mitt minne den stund, då jag för första gången sprang ut i blom, då kronbladen öppnade sig och solen kysste mig rakt i hjärtat.»
»Det har du rätt i», yttrade bloddroppen rörd. »Jag vet det ännu bättre, jag som redan blommar för andra gången. Vi ha nog äfven senare våra fröjder och blomningstiden är alltid härlig, men den första gången har icke sin like, och kan aldrig få den, ty då veta vi ännu intet, vi stå liksom bakom en stor hemlighets skyddande hylle. Och vi ana och glädjas och fråga oss själfva: blir det snart, kanske redan i dag? Och vi hoppas och frukta — och likväl veta vi det.
