»Se på de där träden i den motsatta sluttningen», säger jag. »De äro vackra och hvita och rena som du, och rimfroststjärnorna lysa på grenarna liksom dina ögon.»
»De äro verkligen vackra, svarar du. »Aldrig skulle jag ha trott att skogen kunde vara så härlig!»
»Nej, det kan ingen tro, som ej själf sett det», säger jag åter. »Och ser du den stora vägen därute i dälden… det är stamvägen, på hvilken alla stocklassen köra ut ur skogen. De samlas där från tiotal slingrande bivägar, så att där ibland kan komma ett par tiotal lass efter hvarandra. Någon sjunger, någon hvisslar, ett par pratar eller ropar till hvarandra, under fröjd och lust draga stocklassen ned till flodstranden. Och se dit bort mot backsluttningen! Där återvänder just ett par körsvenner med sina tomma slädar… ser det inte trefligt ut?»
»Jo visst», svarar du. »jag medger redan att du inte berättade några sagor.»
»Och allt vackrare blir det! hör du hur yxhuggen eka emot oss som en hälsning från andra sidan af höjden? Nu måste vi gå och hälsa på karlarna!»
»Nej, nej, jag tror nog allt!» säger du brådskande. Men jag svarar att vi nog måste dit och att du kunde hålla dig på afstånd om du ville.
Sedan åka vi utför Kultasenmäki-sluttningen — hu, hvilken fart! Och så uppför nästa backe och så stanna vi på krönet. Därifrån se vi redan hur karlarna syssla med träden nere i dälden.
»Det ser ju ut som en myrstack!» utropar du.
»Alldeles», svarar jag. »Och nu gå vi till dem — men låt se att du åker vackert utför backen, kom ihåg det!»
