Sida:Sången om den eldröda blomman 1918.djvu/87

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Den frusna snön knarrar under skidorna. Karlarna lyfta på hufvudet och de dummaste stå där och stirra med öppen mun.

»God dag!» säger jag och skidar fram till dem.

»God dag!» ljuder svaret och några skuffa till mössan med tummen — de veta inte riktigt hvad de skola ta sig för. »Hvad är det där för ett spektakel?» läses i allas blickar.

»Det är bara en stadsfröken, som aldrig har sett något landtlif — man bad mig visa henne våra skogsarbeten», förklarar jag för karlarna.

»Jaså, jaså!» ljuder det ur hopen.

»Jo, jo! Och alldeles svensk, hon förstår inte ett ord finska — därför står hon så där afsides.»

»Nej, verkligen?» undra karlarna.

»Javisst, det finnes nog sådana», försäkrar jag. Men karlarna stirra som frågetecken på dig, och de dummaste munnar gapa ännu vidare än förut.

»Hon har bara klädt ut sig så där på bondvis för att inte väcka uppmärksamhet», förklarar jag igen. »Om hon nu skulle uppträda i hatt och annan herrskapsgrannlåt, så skulle ju era ögon alldeles trilla ur hufvudet, när ni redan nu stirra så där», skrattar jag.

Och äfven karlarna brista ut i skratt, så att det ekar i skogen.

Så kommer jag igen till dig och vi skida framåt på nytt.

Men då börjar du på allvar förebrå mig — hvad skall detta vara för dumheter? Det är ju alldeles fånigt!

Och jag har lätt att fråga om du ej själf såg hvilken glädje det väckte hos karlarna. Hela sitt lif komma de att minnas den där svenska stadsfröken,

— 83 —