89
Låt stilla dygders ädla vårdarinna,
Som fostrat tvenne kungarikens hopp,
Från middagshimlens rymd, som klarnar opp,
Se hvarje plågans moln allt mer försvinna! —
Så går i dag, o drott och herrskarinna,
I Svithiods land från åldrande och ung
Till Gud, den evige, till kungars kung
För Er, för Er en hjertlig hymn af böner
Och för det dubbelpar af kungasöner,
Som nu bland dagens myrtenqvistar är
Fyrväplingstecknet, hvilket lycka bär.
Hvem spanar väl en dunkel framtids dagar?
Det sägs, att rymden mulnar rundt omkring,
Att hat och våld vill skrifva verlden lagar,
Med hemlig lösen: tro på ingenting!
Hvem tyder väl hvad ödets Vala talar?
Men ett vårt hjerta hoppas, ett det tror:
På Manhems berg, bland Manhems djupa dalar,
Hur allt må svigta, tro och ära bor.
