Den här sidan har korrekturlästs
102
I norden sparsamt växer konstens blomma,
Men vetenskapen ädel äring gaf.
När begges vänner stå med händer tomma,
De se mot staden vid det vestra haf:
Förhoppningen är van att der ej stranda,
Der lefver fri en högsint samfundsanda
Till styrka ständigt väckt
Af dig, patricier, främst och af din ädla slägt.
Men ej blott forskarns glob din vördnad gällde,
De kristnes kors du satte högre än,
Du kände djupt barmhertighetens välde
Och mecenaten blef de armes vän.
Det blef dig kärt att lindra mången möda,
Att tårar stilla och de trötte stöda,
Och så blef »Dicksons hamn»
På hjertats kartor ock ett kändt och prisadt namn.
