146
Det Måndag är. Hvad moln, som stanna,
O Herre, på din helga panna!
Jag bäfvar, när på mig Du ser.
Är jag det fikonträd, Du menar,
Som snart skall stå med torra grenar
Och ingen frukt får bära mer?
Bar jag bedräglig grönska bara,
Men qvistar ödsligt ofruktbara,
Och gaf jag tomma löften blott?
O, skall jag vissna, förr’n det qvällas,
Och skall till straff jag tidigt fallas
Och tistlar växa, der jag stått?
Nej, Du med tistelns syn blott varnar,
Du ger mig nåd, din panna klarnar,
Jag far, när Tisdag, skum och grå,
I rymden gryr, Dig följa åter,
När vid Jerusalem Du gråter,
Som snart, ack snart skall öde stå.
O, att dess barn Du samla finge
Som foglar under moderns vinge!
Men nej: ditt folk på Dig ej tror.
O Herre, när i dag Du talar,
Du för min själ till mörka dalar,
Der ångrens bittra malört gror.
