147
Askonsdag upp ur molnen stiger,
Bethaniens hydda stum den viger
Till fridens sista bönkapell.
Ej fogelsånger här sig höja,
Men tystnad väfver mild sin slöja
Kring Martas och Marias tjäll,
I djupa skuggors hägn Du hvilar,
Jag hör ett sus af tårepilar,
En himmelsk vallmo skådar jag.
O vallmo, du, som qvalen söfver,
Din lindring väl mitt bröst behöfver,
Det anar storm och åskors slag.
Den helga Torsdag huld Du bjuder
Mig bröd och vin. Din stämma ljuder:
»Det min lekamen är, mitt blod.»
Jag ser din kamp i qvällens timma,
Ser svärd och bloss i dunklet glimma
Och krossadt dina trognas mod.
Ett himmelskt vinträd ser jag blomma;
O, må jag der med dina fromma
En gren få bli i fröjd och ve!
Jag ser, hur fuchsieblomman skjuter
Ur droppen, som din blodsvett gjuter
I dimomhöljdt Getsemane.
