5
Henne, när dagen dör, vare din forskning egnad,
Somna, när lampan släckts, stilla af henne hägnad!
Henne, när morgon gryr, åter med glädje tag:
Stjerna och sol hon är, ljus både natt och dag.
Flyte din lefnad så, stilla i gröna dalar,
Fjerran från verldens larm, hjerta, som Gud hugsvalar!
Skänk, utan flärd, o barn, lidandets son ett stöd,
Sitt vid den sjukes bädd, bryt åt den arme bröd!
Märker du någon gång fara och hot för handen,
Ser du ett meningskrig tända sig vidt kring landen,
Tala ditt ord bestämdt, räds ej för hatets svall:
Honom, som Gud bekänt, Gud ock bekänna skall.
Dock under stridens brus glöm ej ditt trefna näste,
Laga att hjertat har stadigt sitt bottenfäste,
Evighetssinnet göm midt i den vilda tid,
Göm midt i vintern vår, midt under striden frid!
