Sida:Sånger och bilder (af Wirsén).djvu/233

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

221


O ursprungsljud, som för vårt öra spela
Hvad koren sjöng i Hellas’ sorgespel:
Den kraft, som lös sig rifvit från det hela,
Skall föras åter dit, att sjelf bli hel!
Om rof och holmgång talar Björn förgäfves,
Förgäfves kolsvart fogel sjunger svek,
Af högre känslor hjeltehjertat häfves,
Som ej för faran, men för pligten vek
Och vet, att kärlek rätt till allt ej lemnar,
Och vet en inre lag, som skulden hamnar.

Och Ingeborg! Fast djupa qvalen trycka,
Fast ej »på rosor» smärtans offer står,
Kung Beles dotter »stjäl ej lifvets lycka».
Ur »ödets skeppsbrott» äran räddad går.
Knappt fins en dikt, som har en högre mening,
Knappt någon bild mer sträng och skön jag vet:
För själens lycka kräfves själens rening
Och pröfning heter lifvets hemlighet,
Mot höge gudar äro menskor svaga,
Och Frithiofs saga är vårt slägtes saga.