222
I nordens qvinnor, hvita liljor viren
Kring denna bild af höghet och behag!
I nordens qvinnor, varmt och tacksamt firen
Den store sångarns sköna minnesdag!
Om rättens altar man till marken fäller
Och hånar undergifvenhetens sorg,
Om hjertats bud mot pligtens bud man ställer,
Till er vi vädja och till Ingeborg.
Er sak den höge skalden fört som ingen:
I nordens qvinnor, hvita liljor bringen!
Den sången vida flög. Ellida plöjde
Ett verldshafs böljor, stark var jublets ton;
Olympiskt hög, till bifall hjessan böjde
Den åldrige på Weimars sångartron.
Men nästan oberörd af glans och rykte
Och ystert sorglös Frithiofssångarn stod;
Ej sångens pris, dess fröjd en vinst han tyckte,
Ej dagens lof, men hjertats ljusa mod,
Och nya bilder fantasien födde,
Den store slösarn perlor kring sig strödde.
