226
Hur enahanda årets tider skrida!
På vintern vår, på sommar följer höst,
En lott är gifven, den att ständigt lida,
Oändlig längtan i ett ändligt bröst!
»All lifskraft dog i mitt förfrusna sinne».
Det mod försvann, som gjort mig glad och fri,
Mitt inre stelnar, glädjen är ett minne,
Och intet hjerta har jag mer härinne,
»En urna blott med lifvets aska i».
Och fosterlandet, all min fröjd, min ära,
Hvad larm, hvad käbbel der mitt öra når!
»Man spittra vill, upplösa, sönderskära», — —
»Det usla frodar sig, det härliga förgår».
Så klagar skalden, harmens ådra sväller
I själ, som hösten isar med sin köld.
För honom hopens gunst så föga gäller.
Och vid Carl Johans tron han stolt sig ställer
Och värnar äran med sin fria sköld.
