Den här sidan har korrekturlästs
229
Det femtiåra minnets stund var slagen,
Vår ädla högtids ärofulla stund;
Då kom hans sång att återlifva dragen
Af konung Gustafs sköna sångförbund,
Hvar bild står fram i evighetens dager,
I Parisk marmor återgifs hvar min,
Hvar stor förtjenst får här sin friska lager,
Och i vårt samfund strålar evigt fager
Den qväll, då dikten lästes af Wallin.
En skönhetsverld, å nyo hitbesvuren,
Sig sänker, lätt och frisk, ur Elysén,
Hvart enda drag är hemtadt ur naturen
Och glänser dock i ett förklaradt sken.
Se, detta stämplar konstens störste söner —
Han sjelf det skref i dikten till en vän —
Att i en jordisk bild man himlen röner
Och att »odödligheten pannan kröner»,
Om också »foten rör vid stoftet än».
