230
Från festens stund knappt fyra år förrunno
Till dess att smärtan sångarns själ betvang
Och öfver tröskeln ångstens furier hunno,
Och denna ljusa stjerna söndersprang.
I skaldens bröst en verld sig sammantränger,
Ett jetteträd i jordisk urnas mått,
Det spirar upp, af blommor fullt det hänger,
Den grekiskt sköna urnan sist det spränger —
Så var Tegnérs och så var Tassos lott!
Dock — ej i mörker slöt hans rika sagas,
Hans hjeltelefnads väldiga bedrift!
Hans ande klarnar, det i rymden dagas,
Och frid, ej qval skall stå vid skaldens grift.
Men förr’n sitt ödes sista bud han fyller,
En vänlig bild hans inre öga ser,
Ett stilla ljus hans lefnads qväll förgyller,
En ädel dikt, en perla bland idyller
Han i sin Kronbrud än åt Sverge ger.
