Den här sidan har korrekturlästs
254
Långt bortom ändlighetens skumma gränser
Ett altarbord med kalk och hostia glänser;
Dit förs af englar jordens pilgrim hän.
Ur etern stilla andetoner qvälla
Och sången susar: Ave maris stella!
På ömse sidor om det höga altar
De fyra englar böja sina knän.[1]
Så öppnar skalden himlens helgedomar.
Hans djupa dikt i mystisk fägring blommar:
Ej purpurros, ej solros mer hon är,
Hon är passionsros, är den djupblå, stora,
Symboliskt törnekrönta passiflora,
Som täljer stilla Långfredagens under
För stilla sinnen, himmelska begär.
- ↑ A Maria el corazon.
La cena de Baltasar.
El gran teatro del mundo.
El divino Orfeo.
