253
Ridån går upp till verldens kungsteater,[1]
Der Gud för menskor skrifvit och för stater
Den roll de skola troget föra ut.
Sufflör är Lagens ord, som blef oss gifvet,
Å ingångsdörrn till scenen, som är lifvet,
En vagga syns, en graf å utgångsporten.
En gång, en gång är skådespelet slut.
Afklädningsrummet vinkar. Allt sig jemnar:
Monarken purpur der och krona lemnar,
Sin skatt den rike. Dom skall förestå,
Och om i rolln de nu befunnits fela,
De få ej Mästarns stora nattvard dela,
När tiggarn kanske och den kyska nunnan
Till Herrans bord med salig längtan gå.
Belsazar skändar templets kärl vid festen,
Men vid hans bord, förklädd, är Döden gästen,
Och mene tekel skrifs på salens mur.[2]
På dödens floder ned till vålnadsverlden
En himmelsk Orfeus ställer, tålig, färden
På korsprydd båt. Eurydice han räddar,
Hvar menskas högre, himmelska natur.[3]
