Den här sidan har korrekturlästs
292
Från de häkten, som åt anden lefnadens bekymmer mura,
Flyr min tanke ofta hän till Stanza della Segnatura,
Här har hjertat stilla solsken, när dess nejd i isar står,
Här i minnet får det känna flägtar af hesperisk vår.
Hvar gestalt har här för alltid fått fulländningens insegel,
Bär ej verklighetens endast, men nödvändighetens pregel,
Är för dagen ej allena, men för sekels sekel gjord,
Kan ej vara annorlunda och har sagt sitt sista ord.
Och ändå i dessa former, bygda efter stränga lagar,
Bor en outsäglig frihet, som förtjusar och behagar,
Blomman är ej skön allenast, hon är än af dagg bestänkt,
Och af känslan känd är bilden, icke blott af tanken tänkt.
