Den här sidan har korrekturlästs
304
Så ständigt nya bilder fram han manar,
Ett värf är fyldt och genast nalkas fler,
Sibyllornas 7 med ädel konst han danar,
Hans erkeengel 8 stöter draken ner.
Men ständigt »högre, högre!» röster kalla,
Han kommer, förd af deras lockningston,
Dithän, der stoftets tyngre höljen falla
Och andekörer genom etern svalla:
Till hymn blir mödan, bilden blir vision.
En förlåt öppnas. Själen saligt bäfvar,
Af englahufvud rymden uppfyld är,
Ur andeverlden fram Maria sväfvar,
Jungfrulig moder, lika huld som skär.
Ett barn hon bär. Dess djupa öga talar
Om gudabörd, om heligt konungskall,
Om outgrundlig kärlek som hugsvalar,
Om tjenarlif i jordens fjerran dalar,
Och om ett kors, som Honom vinka skall. 9
