Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
37
De trefva omkring, de söka sig ut
Med ständigt växande oro;
De gå och de gå, men komma till slut
Till stället, der nyss de voro,
Der skymtar kärret och spången
Ånyo för andra gången.
Der syns den resliga tallen än,
Som mötte nyss deras blickar.
»Så ären I nu tillbaks igen»,
Förvånad ekorren nickar.
Der hväsa ormar i snåren:
»Små barnen ha tappat spåren.»
Dem ångsten grep, deras hjerta slog,
Hvar prassling dem fasa vållar,
Det bor en fara i furuskog,
Skogsensamheten förtrollar.
Och tårar tillra på kinden
I svalnande aftonvinden.
