vinstgifvande företag. Men landtbefolkningen saknade råd och ledning och var tvungen att för de oundgängliga behofvens fyllande afyttra hvad den kunde till Gustavias köpmän med deras begränsade affärer.
För stadens invånare[1] var det dock i allmänhet sämre stäldt, och det var nästan en gåta, huru de kunde släpa fram sin tillvaro. Det kunde blott förklaras genom ett till sin spets drifvet kreditsystem. Köpmännen fingo ej sälja det minsta mot kontant betalning, hvarför äfven de råkat på obestånd och fått sina små besparingar från bättre dagar förvandlade till värdelösa fordringar.
Nisbeth föreslår slutligen ett medel, genom hvars användning kolonin skulle så småningom befria sig från den tryckande fattigdomen, och detta medel bestod i odling af tobaksplantan.
Jag har redan förut omnämt, hurusom svenska riksdagen redan 1818 uttalade sig i den riktning, att Sverige borde, om sig göra läte, afhända sig sin koloni, S. Barthelemy. Riksdagen 1844—45, som tillät att kolonin återfördes under rikets allmänna drätsel, var af samma mening. De alltjemt växande bidragen[2] till Barthelemys underhåll voro naturligtvis egnade att stadfästa riksdagen i denna åsigt. Den 6 Maj 1868 aflät den till kongl. majestät en skrifvelse, hvari den skarpt betonade nödvändigheten att söka blifva kolonin qvitt. Riksdagen fästade dervid blott ett vilkor, nämligen att detta skulle ske på ett Sverige fullt värdigt skick. Underhandlingar inleddes med främmande magter, i det man hörde sig för, om de voro böjda för att öfvertaga ön. Dylika underhandlingar fördes 1868 och 1870 med Förenta Staterna och 1869 med Italien, men ledde ej till något resultat[3]. Först de, som 1876 påbörjades med Frankrike, kröntes
