till regeringen med en petition, att en del af hamnen måtte nyttjas som torrdocka. Härom yttrar Nisbeth, att han, sedan han utforskat de vestindiska handelsvägarnes gång, fått klart för sig, att behofven i detta afseende redan voro fyllda, i det dockanläggningar funnes på S. Thomas och Martinique.
Saltdammarnes försättande i dugligt skick anser Nisbeth likaledes opraktiskt. S. Martin och S. Christophe producera mera salt, än de kunna afsätta. Dessutom voro saltdammarne belägna på den mot vinden liggande sidan af ön, och saltet kunde ej föras till Gustavia, emedan det under dåvarande konkurrens ej tålde vid en dylik extra transportkostnad.
Vid byn l’Orient hade man 1868 upptäckt bly. 1875 hade ett bolag bildat sig för blygrufvans bearbetning, men några egentliga arbeten voro ej ännu företagna. Emellertid hade sakkunniga, som pröfvat malmen, funnit den god, och Nisbeth anser sig hafva goda skäl att antaga, att en bearbetning af grufvan skall bära sig.
Den vigtigaste förvärfskällan var utan allt tvifvel den till odling brukbara jorden. Ungefär 1000 acres voro odlingsbara, 1000 acres kunde dessutom användas som betesmarker. Landtbefolkningen[1] var hänvisad att lefva af fiske kring ön, uppdragning af får, getter och fjederfä, odling af ananas och bomull samt tillverkning af stråhattar. Fisket var ytterst sparsamt gifvande, och fattigdomen tvang landtbrukarne att sälja sina kreatur, innan de uppnått lämplig ålder och godt hull. Före inbördes kriget i Amerika odlades nästan uteslutande ananas. De höga bomullspris, som då uppstodo, trängde ananasplantan i bakgrunden. Men sedan kriget upphört, blef odlingen af bomull mindre lönande. Tillverkningen af stråhattar hade en tid legat nere, men höll nu på att taga upp sig. Den var visserligen föga lönande, men hade dock en viss betydelse, emedan den kunde bedrifvas vid sidan af mer
- ↑ Utgjorde vid 1875 års slut 1581 personer.
