Svenska lagar och förordningar skola i lagskipnings- och ordningsmål vara konseljens rättesnöre. Dock må äfven nödig hänsyn tagas till de bruk och sedvänjor, som förut förefinnas på Barthelemy. Konseljen eger rätt att besluta och tillämpa nya förordningar, som tills vidare hafva gällande kraft. De skola dock underställas kongl. majestäts ompröfning. Alla domar skola genast verkställas. Dock bildas härifrån undantag af de brottmål, som gå å ära och lif, samt de civilmål, hvari värdet af det omtvistade stiger till ett visst högre belopp. I båda dessa fall underställes domen en sista instans i Sverige. Konseljen är beslutsmässig, om fem ledamöter närvara och i besluten deltaga. Likväl måste för alla vigtigare måls afgörande alla ledamöter vara tillstädes.
Öns drätsel handhar och besörjer kompaniet genom de tre första ledamöterna af konseljen. Dessa till- och afsätta å kompaniets vägnar tull- och uppbördstjenstemän.
Guvernören ålägges att gifva kompaniet all den handräckning, det kan behöfva.
Enligt detta reglemente var det egentligen endast den militära magten, som stod till guvernörens fulla förfogande. På alla öfriga frågor utöfvade vestindiska kompaniets embetsmän ett bestämmande inflytande. Justitiarien Johan Norderling, som sedermera blef svensk guvernör på ön, uttalar 1788 som sin åsigt [1], att det vore lugnare och bättre, om det militära öfverväldet utbyttes mot ett civilt, och den af konglig majestät förordnade konseljen komme till stånd. Han påpekar särskildt den fara, som kunde uppstå för ön och kompaniet, om en illasinnad guvernör finge all magt i sin hand.
Den 24 Januari 1789 församlades första gången Barthelemys konselj[2]. Ordförande var då vice guvernören P. H. Rosenstein, som redan 1787 tyckes hafva beklädt denna post. Vidare voro närvarande Johan Norderling och 4 af öns egna invånare. Dessa senare hade tillsatts
