på det sätt, att vice guvernören utsett dem bland de 8 kandidater, som öns befolkning gett det högsta röstetalet.
Att äfven andra åsigter om nyttan af 1786 års reglemente hystes på ön, visar en skrifvelse af 1790[1], hvari framhållas de olägenheter, som kunna uppstå deraf, att konseljen vore domför, om 5 ledamöter vore närvarande. Häraf kunde nu följa, att kompaniets tre embetsmän, om de vore på en gång närvarande i konseljen, satte allmänt väl å sido för enskildt intresse och öfverröstade de två andra. För detta onda kunde endast rådas bot på det sätt, att det bestämdes, att konseljen i alla ärenden af ekonomisk eller administrativ art skulle bestå af 7 personer, kompaniets embetsmän inräknade. Detta förslag föranledde ej till någon åtgärd från regeringens sida, utan 1786 års reglemente fortfor att gälla till 1805.
Det är omöjligt att med stöd af de handlingar, som stått mig till buds, ge någon fullständigare skildring af Barthelemys historia under den första tiden efter föreningen med Sverige. Guvernörernas rapporter äro högst knapphändiga och ofullständiga, och det är först, sedan man kommit in på 1800-talet, som ett klarare ljus börjar sprida sig öfver öns förhållanden. För denna tid måste jag inskränka mig till att gifva några spridda drag.
Rosenstein får den 3 Februari 1790 tillstånd att återvända till Sverige, och Carl Fredrik Bagge blir i hans ställe förordnad att vara kommendant på ön, hvilket på denna tid, då hufvudsakligen den militära magten låg i guvernörens hand, är liktydigt med guvernör. Samtidigt konstitueras på vestindiska kompaniets begäran E. Röhl till dess agent i Vestindien (= intendent efter 1786 års reglemente) [2].
1791 omtalar Bagge i sina rapporter, att guvernementssekreteraren Fahlberg upprättat en jordebok öfver ön och en karta öfver Barthelemy och S. Martin. Den
