på lifsmedel och saknade fartyg, som kunde gå till Europa, och derför vore hänvisadt till att hemta sina lifsmedel från Amerika, skulle råka i yttersta trångmål[1]. Som bevis på, till hvilka ytterligheter uppbringningarne och kondemneringarne gingo, anför Dreyer, hurusom en skeppare från Altona blifvit uppbringad vid snart sagdt alla engelska öar i Vestindien och visserligen gått fri, men dock nödgats betala så dryga rättegångskostnader, att han i sista uppbringningsorten nödgats afstå både fartyg och last. Men under all oro hade dock en massa främlingar tagit sin tillflykt till ön. Dreyer, som fruktar, att de åter skola lemna ön, om det blefve allmän fred, förfrågar sig angående lämpliga mått och steg för att hindra detta. Kolonin vore nämligen i behof af invånare, ty den vore ej hälften så odlad och befolkad, som den borde vara. Barthelemy var större än S. Eustache, och den senare ön hade dock före kriget stått i liflig blomstring. Vattenbristen var redan till största delen afhjelpt och kunde än vidare afhjelpas genom inrättande af cisterner. Hamnen var den bästa i Vestindien, och öns läge så godt som midt i den vestindiska arkipelagen synnerligt förträffligt, enär det lemnade fördel af vinden till de flesta öar. Öns “krisis“ vore inne. Det gälde nu att vända den till sin fördel och draga nytta deraf.
Af den 18 April 1800 finnes ett längre utlåtande af Barthelemys konselj, hvari den på ett upplysande sätt redogör för kolonins tillstånd, hvilken tillväxt och förkofran den vunnit, och hvilka hinder varit i vägen för ytterligare framåtskridande, samt föreslår åtgärder, hvarigenom dessa hinder skulle kunna undanrödjas [2]. Konseljen påpekar, hurusom i följd af kriget mellan England och Frankrike och den deraf uppkommande osäkerheten i de krigförande magternas vestindiska besittningar många inflyttningar till Barthelemy skett, och
