Sida:S. Barthelemy under svenskt välde.djvu/14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
9

nämligen af svenska regeringen 3,000 centner krut och afsände dermed fartyget Neptunus till Barthelemy, hvarest krutet skulle försäljas. Men Neptunus uppbringades på vägen af ett engelskt fartyg, och krutet försåldes i England. Kompaniets direktion gjorde då anspråk på försäljningssumman under påstående att krutet ej varit afsedt för Englands fiender. Huru denna tvist bilades, har jag mig ej bekant.

År 1795 den 17 November erhöll Georg af Trolle förordnande att öfvertaga C. F. Bagges kommendantsplats. De enda aktstycken, jag sett af honom, röra sig deromkring, att engelsmännen uppbringat och konfiskerat fartyg, tillhörande invånarne på Barthelemy.

Åren 1798—1799 är Dreyer vestindiska kompaniets agent på ön. I vidlyftiga skrifvelser till kanslikollegium redogör han för koloniens ställning. Engelsmän och fransmän drifva alltjemt sitt ofog i de vestindiska farvattnen, och svenska fartyg bli ofta offer för kapares roflystnad. Talrika bevis härpå anföras. Dreyer begär derför, att svenska regeringen måtte till dessa farvatten utsända ett armeradt fartyg, som kunde skydda öns skepp [1]. Han afråder från expeditioner från Sverige under dåvarande kritiska förhållanden, ty om man ock lyckades få igen det en gång kondemnerade, kunde det hända, att det fölle i händerna på den nations fiende, som först kondemnerat det, och i sådant fall ansågs den senare kondemneringen laglig. 1799 hade kaperisystemet nått sin spets. Kapare kryssade beständigt utefter koloniens kuster och snokade efter fartyg. Derför rådde den största osäkerhet i handeln. En omständighet, som gjorde ställningen ännu mera kritisk, var att man fruktade, att amerikanarne skulle lägga embargo på alla i amerikanska hamnar befintliga fartyg. Detta skulle blifva den mest tryckande hämsko på den vestindiska handeln, och Barthelemy, som inom egna gränser ej hade någon tillgång

  1. Svenska regeringen utsände ock 1798 kutterbriggen Huzaren, som likväl ej fick konvojera “mellan öarne“.