14
sändas med frihet för alla nationer att med sina fartyg så i krigs- som fredstider dit inlöpa, der lossa och lasta, samt med tillstånd för en hvar att sig derstädes nedsatta och handel och sjöfart idka under åtnjutande af fri religionsöfning och alla fri- och rättigheter, som äro ön tillagda eller i framtiden kunna blifva det“. De personer, som för skuld flydde från annan ort, skulle å ön förunnas en tioårig fristad. Man hade med dessa åt främlingar, som slogo sig ned på Barthelemy, beviljade stora fri- och rättigheter velat komma holländare och danskar att draga det kortare strået, då de i sina kolonier blott tagit ett halft steg i denna riktning. Kollegiets åsigt är, att ön, om den upphör att vara frihamn, snart skall nedsjunka till sin forna obetydlighet, åtminstone då den fransk-engelska krigslågan slocknat. Både Barthelemys konselj och vestindiska kompaniets direktion hade uttalat den mening, att portofrancofriheten endast blifvit för vissa år beviljad. Något stöd härför hade de dock ej i den kungörelse af 1785, hvarur denna frihet uppspirat. Möjligen hade de missuppfattat den deri förekommande bestämmelsen om gäldbundna flyktingars rätt till fristad på ön i tio år. Kommerskollegiet trädde nu i skarpaste opposition mot denna tolkning. Under särskildt betonande af den likhet, som förefunnes i S. Barthelemys och S. Eustaches förhållanden, då ju båda voro “kala klippor“, och den omständighet, att holländarne af S. Eustache dragit den rikaste vinst, enär kolonin varit frihamn, föreslår kollegiet kongl. majestät att för Barthelemy stadfästa frihandelsrätten.
I sådant fall skulle det ock visa sig onödigt att pålägga Barthelemys invånare de afgifter, som konseljen föreslagit. Hvad särskildt “kapitationen“ beträffar, anser kollegiet, att dess införande skulle vara den värsta örfil åt de hvita. Endast slafvar betalade på andra öar en dylik skatt. Och “hvarje skymt af jemlikhet mellan dessa klasser“ — utbrister kollegiet — “måste sorgfälligt undvikas“. På egentliga näringar böra ej skatt
